Jag vet vad kärlek är

En rubrik att fånga blickar med.

Jag har tänkt mycket på kärlek på sistone. Eller ja, kanske jag alltid varit en sådan som tänker mycket på kärlek. Kärlek till en själv. Kärlek till en käraste. Kärlek till familj och vänner. Kärlek till livet. Relationer. Sex. Kärlek till universum, och kärleken man får därifrån. Och lite mer sex.

Jag har inte kommit fram till så mycket - så vänta er inte ett svar på någon stor fråga gällande kärleken. Det här är bara funderingar.

För några år sedan, då mitt så kallade uppvaknande tog fart, då jag omfamnade en hippiekultur, och en mer spirituell livs- och världssyn - då trodde jag att kärleken övervinner allt. Att om man älskar - ja, då klarar man vadsomhelst.

Så enkelt är det inte. Med kärlek kommer man fan ingenvart.

Nåväl, det var lite väl hårt uttryckt. Men jag menar i relationer - det kräver nog mer än kärlek. Eller så är kärlek ett koncept som är (eller kan vara) ännu större än den vanliga uppfattningen av den - så stor att den innefattar mer av allt det som får allt att funka. En form av synkronisering som är större än bara det att man älskar.

Flummigt, jag vet.

Men jag har älskat djupt och hårt och oändligt. Två män har jag älskat så i mitt liv. Jag har varit kär i fler - det är något annat - men två har jag älskat. Och de två har jag också varit kär i - liksom på sidan om det där älskandet.

Jag har också varit älskad. Men så vitt jag vet har ingen ännu varit kär i mig - för det är som sagt något annat. Häromkvällen saknade jag det. Jag tänkte att det betydde att jag var värdelös. Att ingen helt enkelt kan bli kär i mig. Liksom; usch.
Jag tänkte också att fastän jag varit älskad så vill ingen leva sitt liv med mig. Att jag inte förtjänar det, eller är tillräcklig. Att just på det sättet är jag omöjlig att älska. Älskad på det där sättet som gör att kärleken räcker till ett helt liv. Det är liksom också en annan kärlek.

Det finns så många nyanser - och jag tror jag vill ha av dem alla. Jag vill att någon ska vara förälskad i mig. Att någon ska älska mig. Och att någon ska älska mig så pass att man kan skapa ett liv tillsammans. Synkronisering, inspiration, lust, samarbete, vilja, kärlek, kärlek, kärlek.

Just nu tänker jag inte att jag är värdelös. Att detta är omöjligt. Inte just i denna stund, i alla fall.

Men det skär mig i blodliga slamsor att någon av dessa två älskade män inte är just den. Den som vill dela livet med mig. Det får mig att gråta floder att jag inte räckte till för just dem. Till synes, just nu. Åtminstone.

För hur många gånger orkar man egentligen älska så här hårt? Blotta kropp, hjärta själ - och inse att det inte räcker till?

"It matters how this ends, cause what if I never love again..."
                                                      -Adele

Inget dramatiskt har hänt. Inte egentligen, bara inom mig. Funderingar, frågor, saknad, kärlek.

Men idag var jag på skogspromenad med en älskad människa. På vägen hem från träsket som var målet så fann han en perfekt vandringsstav åt mig. Jag älskar att gå med vandringsstav. Och den hade till och med inbyggd matsäck - ett lingon som lyste upp hela världen.

Det är också kärlek.

Så på något plan är det väl så att jag vet vad kärlek är.




Kommentarer