"Du är ju inte tjock"

Jag har tidigare skrivit om motståndet till kroppspositivitetsrörelsen. Det finns i stort sett två saker som tas upp för att förminska arbetet mot kroppspositivitet.

Den ena gruppen motståndare är hälsointresserade, smala människor som tycker att kroppspositivitetsrörelsen uppmuntrar till övervikt. Detta har jag redan försökat förkasta. I alla fall då det gäller mig. Hälsan ska alltid komma först, men oavsett hur man ser ut får och ska man älska sig själv.

Den andra gruppen är människor som anser sig vara fulare, fetare eller mer avvikande utseendemässigt jämfört med vissa av oss kroppspositivitister (eller vad det nu kan kallas). Det har jag också skrivit om. Den vita, timglasformade kvinnan ska alltså inte få prata om kroppspositivitet.

Det gör ont. Kommentarer som "Du är ju inte tjock. Bara kurvig och mullig. Jag är tjock på riktigt..." Och så vidare. Det är ett försök att förminska mitt lidande, och den långa resa jag gjort.

Det spelar ingen roll hur man ser ut. Det är ju hela poängen med kroppspositivitet. Och alla kan känna sig fula. Alla kan förminskas av andra på grund av sitt utseende. Och framförallt gör vi det mot oss själv ofta, ofta. Men ALLA kan också hitta kärlek till sig själva!

Jag är tjock. Om nu tjock betyder överviktig. Det är jag. Som mest har jag vägt 120kg. Nu väger jag mellan 85 och 90kg. Många ser mig säkert som överviktig, tjock, fet. I alla fall har jag levt med den sanningen under hela min uppväxt.

Också sedan jag gått ner i vikt så vet jag att synen på mig är att jag är fet. Jag menar inte att alla tänker så, men om man jämför med mainstream-media, eller skönhetsideal (som många "vanliga" människor också bär på och de har medvetet eller omedvetet fördomar mot såna som inte passar in). Till och med läkare kan få för sig att påpeka att jag inte ska dricka limsa eller äta pizza etc... Vilket jag inte gör! Men fördomarna finns där.

Hursomhelst, jag har HATAT min kropp. Så förbannat mycket. Och det är tyvärr något som många lider av, må de då väga 200kg eller 45kg. Det finns ingen måttstock här för vem som FÅR hata sig själv.

Men det finns inte heller någon måttstock för vem som FÅR ÄLSKA sig själv.

Oavsett hur du ser ut så får och ska du älska din kropp. 

Jag försöker inte jämföra mitt lidande med ditt, så jämför inte du heller. Bege dig ut på din egen resa. Eller snarare in. För det är där inne i dig själv som du hittar din skönhet. Och den skönheten kommer du också förhoppningsvis efter en tid att se utanpå kroppen.

Nåväl, här ser ni då några bilder av hur mycket sättet jag poserar och vilken känsla jag utstrålar påverkar hur ni ser på min vikt. Jag själv också. 

Ja, jag delar många så kallade "vackra" bilder av mig själv. Jag gör ibland undantag som nu, och i "fulbildsinlägget". Men ja, jag delar vackra bilder. Då kanske många funderar att varför i helvete delar jag inte bara såna bilder där "man ser hur fet jag är" om jag nu är så jävla kroppspositiv. Ursäkta språket.

Det finns tre orsaker.

1. Ibland ser jag ut som jag gör på de "vackra" och "smala" bilderna. De är inte photoshoppade att få mig att se annorlunda ut, jag använder helt enkelt min kropp så den förmedlar ett visst utseende. Det är alltså en av mina sidor, en sanning det också. Jag försöker inte lura någon utan firar min kropp och alla de sätt den "ser ut på".

2. Som jag redan nämnde så kan alla, oavsett utseende, kön, färg och form känna sig otillräckliga. Världens vackraste människa kan förminska sig själv. MEN det är lättare att prata snällt till sig själv om man sätter sig själv i gott ljus så att säga, och mitt mål är ju att prata snällt med mig själv. Detta är min terapi.

3. Jag är konstnär. Jag älskar att fotografera och det är ett av de sätt jag uttrycker min själ på. Ja, jag älskar bilder som jag finner vackra, som förmedlar mitt inre och som representerar mig som konstnär. Ibland är det de "vackra, smala bilderna", ibland är det "fulbilderna". Jag behåller min rätt som konstnär att uttrycka mig precis som jag vill.

Och ja, jag vill nångång sluta helt med att dra in magen och gömma mina feta armar. Men jag är inte klar på min resa och jag har aldrig låtsats att jag är det. Men att jag är vacker, det vet jag nog, någonstans inuti!