Kroppspositivitet i all ära

... men det handlar inte bara om att "uppmärksamma olika kroppar".

Kroppspositivitet för mig är att prata snällt med min egen kropp. Det är att arbeta med den i trädgården, kunna uppmärksamma blåmärken efteråt, värken. Det är att klä den i kläder som gör mig glad. Att varsamt massera magen då den ställer till med problem. Ibland gråta en skvätt för att den värker och ger mig bekymmer, men fortsätta massera det onda. Andas djupt. Kanske gny patetiskt vid tandläkaren, som enda sättet att få ut paniken, enda sättet att inte ge upp just då.

Kroppspositivitet är att älska med kroppen. Hela kroppen. Känna extas i lilltån, eller titta ner på det vackra som händer då två kroppar möts. Inte ständigt blunda, och befinna sig inuti och innanför. Utan beskåda kroppen med snälla ögon.

Kroppspositivitet är att kunna se sina brister, sina bristningar, som vackra drag ingen annan har. Helt individuell skönhet.

Jag har inte haft tid med varken självporträtt eller konst på senaste tiden. Det har varit växthus och Pargas-semester och sånt. Men idag försökte jag bota min hemska huvudvärk med en liten session i ett halvmörkt sovrum.

Det blev inga toppenbilder. Men det gör ingenting. Det här handlar inte om foto-kvalitet, utan om kroppspositivitet. Och jag älskar den kropp jag fångat på bild.