En gång var jag mammas lilla, lilla flicka

Sedan jag skrev inlägget om att vara biologiskt föräldralös har jag funderat mycket på vem jag var då jag var mammas lilla, lilla flicka. Jag funderade om min dopklänning fanns kvar, eller något annat som mamma sparat.

Leena hittade en låda med mina gamla kläder. Ingen dopklänning, men en liten hög med andra plagg. Och av någon orsak tre skor utan sin matchande partner. Undrar vad mamma tänkte där?

Jag har tyvärr väldigt få bilder här hemma av mig själv som liten, så jag hittade inte matchande gamla foton med alla kläder. Men några kände jag igen, dels från bilder, dels från något minne gömt långt bak i huvudet.

Att gå igenom dessa kläder, tvätta av dem unken lukt, och milt packa ner dem i ordentliga lådor bjuder med mig på en resa till en plats jag inte minns konkret, men som lever i mig fortfarande. En plats i mammas famn, i mammas mage till och med. Jag har skrivit om det i min bok Glimtar av närvaro, då jag gjorde en regressionshypnos på mig själv och fick uppleva att bli född. Mammas kärlek, hur efterlängtad jag var.

Jag söker fler av dessa upplevelser inuti mitt eget minne. En gång var jag riktigt, riktigt liten. Jag hade rosa kläder, var blond och rundlätt, och älskad så in i norden. Några få av dessa fragment har mamma sparat i en låda, och först efter hennes bortgång får jag chansen att gräva igenom inte bara mitt eget minne, utan hennes.

Jag känner hennes omfamning, men det är en lång process. Dessa små miniatyrkläder väcker inte allt på en gång, det är en lång sovmorgon, då dagen gryr sakta, sakta.

Julen har alltid varit viktig för mig. Som liten började jag se på julfilmer och göra julklappar vid midsommar. Det var något magiskt över julen, och det hade inget med den kristna tron att göra. Eller med att få presenter. Men definitivt något med spänningen, mysandet, allt som kommer före själva julaftonen.

Som ni ser på bilderna var jag nog ändå väldigt förtjust i att få julklappar, men det var alltid en känsla av något större, något varmt och ombonat och alltigenom gott, som fick mig på fall varje år.

 

Nu försöker vi fundera ut hur julen ska se ut utan mamma. Jag känner mig envis med traditionerna, för att de varit viktiga för mig långt innan mamma dog, men kanske än viktigare nu. Får se hur vår familj hanterar detta nya.

Jag är rädd för att skapa nya traditioner, det vet jag. Och jag är rädd för hur mina så att säga egna traditioner ska se ut framöver. Om jag får en egen familj också. Vad är det viktigaste? Vad är det som jularna med mamma fick mig så upp i varv med?